Debatten om försörjningssäkerhet utav livsmedel vid internationella konflikter och särskilda kristillstånd har pågått i varierande grad i de nordiska länderna. I de nordiska länderna råder idag olika tillvägagångssätt för att hantera den strategiska matförsörjningen. Medan länder som Sverige har ett uttalat mål om ökad inhemsk produktion för att verka motståndskraftiga vid internationella kriser så är frågan lägre prioriterade i länder som Danmark och Norge. Därtill har Island och Finland en någorlunda prioritering av matsäkerheten. I diskussionen om ökad självförsörjningsgrad av livsmedel som ska säkra tillgång för befolkningen vid internationella chocker och långvariga kriser, framförs ofta att vissa livsmedel helt enkelt inte är marknadsmässigt möjliga att producera nationellt. 

Exempelvis är Norge och Island stora producenter av fisk och skaldjur, medan Danmark Sverige och Finland har sin främsta matproduktion inom boskapsskötsel, jordbruk och växtodling. Enkelt sagt har alla nordiska länder sina egna komparativa fördelar, där vissa typer av livsmedel naturligt produceras medan andra importeras. Norden samverkar idag inom ramen för säkerhetspolitiska samarbeten där NORDEFCO är ett av dessa. Rimligen bör även samverkan kring matsäkerhet kunna innefattas i det säkerhetspolitiska samarbetet. Genom ett närmare samarbete där de nordiska länderna kompletterar varandra, med sina unika produktionsandelar av olika livsmedelstyper så bör ett gemensamt mål införas om en nordisk självförsörjning av livsmedel. Detta skulle i praktiken innebära en matsäkerhet- och försörjningsstrategi av livsmedel på ett övergripande internordiskt plan. 

Ett formaliserat samarbete mellan nordiska grannländer skulle medföra storleksfördelar sett till kostnader för lagerhållning och produktion, men även undvara länder med fokuserade industrier att investera inom andra produktionssektorer för att öka den inhemska självförsörjningsgraden. Exempelvis skulle Norge, med sin fisk- och skaldjursindustri, inte behöva investera i jordbruk för att öka sin inhemska självförsörjningsgraden. Istället skulle Norge kompletteras av lantbrukstunga länder som Sverige. Ett övergripande samverkansmål mellan de nordiska länderna innebär slutligen inte att ett nationellt fokus på ökad självförsörjning bör åsidosättas. Istället bör nationella självförsörjningsstrategier utformas i samråd och samarbete med de resterande nordiska länder. 

• att de nordiska länderna ska samverka inom livsmedelsförsörjning, för att genom kompletterande åtgärder tillsammans uppnå en gemensam och ökad självförsörjning av livsmedel